Ska jag gå på träningarna också?

Kom till matcherna, hoppa över träningarna. Träningen är barnets och tränarens rum, och en förälder på läktaren gör att barnet spelar för dig i stället för att öva. Undantaget är om du har en uppgift — då är du där som ledare, inte som publik.

Mitt barn vill sluta mitt i säsongen. Ska jag säga att man fullföljer det man börjat?

Fråga varför först, och lyssna på hela svaret innan du svarar. Skälet är oftare socialt än idrottsligt: en lagkamrat, en tränare, en position, en känsla av att inte räcka till. Går skälet att åtgärda är det värt att göra det innan man avgör frågan om att sluta. Är svaret att fotbollen inte är rolig längre, är det ett giltigt svar och inte ett karaktärsfel.

Får jag träna med mitt barn på egen hand?

Ja, om barnet frågar. Extraträning som barnet ber om är utveckling; extraträning som du föreslår varje vecka blir en förväntan barnet inte kan säga nej till. Skillnaden ligger i vem som tar initiativet, inte i vad ni gör på planen.

För föräldrar

Att vara fotbollsförälder: vad hjälper och vad stjälper

8 min läsning

Det mesta av det som hjälper handlar om att låta bli. Din roll är större än du tror — en genomgång av 29 studier med drygt 9 000 unga idrottare visar att förälderns sätt att stötta betyder mer för barnets motivation än tränarens. Men den påverkan går åt båda hållen, och stöd och press är två skilda krafter: att lägga på beröm tar inte ut pressen.

Det avgörande är inte vad du säger, utan när

Forskning på ungdomsfotboll visar att vilket beteende barnet vill ha av dig är tidsberoende. Det som är stöttande i bilen på väg dit är fel i bilen på väg hem. Det finns alltså inget enda rätt sätt att vara idrottsförälder — det finns fyra situationer, och de kräver olika saker av dig.

Situationerna är: veckan före, minuterna före, matchen, och timmarna efter. De tre första är enkla. Den fjärde är den som avgör om barnet vill åka nästa gång.

En mening före match

Säg en sak, och låt den handla om något barnet kan styra över. "Ha kul. Kämpa på. Vi ses efteråt." Sedan slutar du prata om matchen.

Det du inte ska ta upp de sista minuterna: motståndarna, ställningen i serien, vad tränaren sa förra veckan, eller något barnet ska tänka på i sitt spel. Allt det är taktik, och taktiken är någon annans jobb.

På sidlinjen: heja på laget, inte på ditt barn

Barn i åldern 7 till 14 år som fått beskriva hur de vill att föräldrar ska bete sig landar på något forskarna kallar uppmärksam tystnad: närvarande, tittande, men tyst. Det låter passivt. För barnet är det motsatsen — det är beviset på att du är där för hens skull och inte för resultatets.

När unga idrottare får säga vad de faktiskt vill höra hamnar attityd, ansträngning och schysst uppträdande överst. Teknik och taktik hamnar sist, särskilt från en förälder utan egen erfarenhet av idrotten. De vill inte heller att du hejar så högljutt att uppmärksamheten flyttar till dig.

Applådera. Det räcker längre än du tror.
Heja på laget kollektivt, aldrig med instruktioner till en enskild spelare.
Kommentera handlingar, inte personer: "snyggt att du sprang tillbaka" i stället för "bra spelat".
Kritisera aldrig domaren, tränaren eller ett annat barn inom hörhåll. Har du en sakfråga tar du den med klubben, utan ditt barn i rummet.
Är du själv tränare: säg högt till ditt barn när du byter roll, och ge ingen extra feedback hemma.

Bilresan hem

Bilen är ingen neutral plats. Forskare som intervjuat 27 unga idrottare och deras föräldrar fann att bilen är där kritiken kommer, just för att den är avskild och för att ingen behöver ha ögonkontakt. Föräldrarna sparade medvetet det de inte ville säga inför laget till bilresan.

Barnen i studien tyckte om att prata om matchen — när de var nöjda med sin insats. När de inte var det tog de illa vid sig av nästan vad som helst. Och det är förstås just då du känner behovet av att säga något.

Gör därför tystnad till utgångsläge, och bestäm det i förväg när ingen är arg eller ledsen: matchen analyseras inte i bilen. Vill barnet prata går det bra, men initiativet är barnets. Erbjud mat och något annat att prata om. Frågan "var det roligt?" är hela din repertoar tills barnet öppnar själv.

Vad barn faktiskt tycker är roligt

När forskare kartlade vad som gör idrott roligt för unga hamnade det som toppar listan i den här ordningen: att vara en bra lagkamrat, att anstränga sig, och att ha en positiv tränare. Att vinna hamnade på plats 48 av 81. Snygga matchställ hamnade allra sist.

Det stämmer med hur svensk idrott är tänkt att fungera. Riksidrottsförbundets riktlinjer för barn- och ungdomsidrott gäller all verksamhet upp till och med 19 år och vilar på fem principer: trygghet, delaktighet, glädje, allsidighet och hälsa. Delaktighet betyder rätten att uttrycka sin mening och få den respekterad — barnkonventionens artikel 12, som är svensk lag sedan 2020.

I praktiken är det den principen som brister mest. I en enkät med 426 svenska idrottare i åldern 15 till 17 år upplevde många stark gemenskap men lågt faktiskt inflytande över träning och matchdeltagande. Ingen enda av dem som såg sig själva som sämst i laget upplevde att de hade stort inflytande.

Frågan du ställer en gång om året

Fråga en gång per säsong, innan anmälan till nästa: vill du hålla på med det här? Och säg i samma andetag att båda svaren är okej, så att frågan inte blir ett prov. Fyll på med "vad var roligast i år?" och "vad vill du göra mer av?".

Håll också tillbaka den överdrivna stoltheten lika hårt som besvikelsen. Båda säger samma sak till barnet: ditt humör hänger på hur det gick. Var i stället uttalat stolt över sådant som inte syns i statistiken — att ha tränat i regnet, att ha stöttat en lagkamrat, att ha kommit tillbaka efter en skada.

Vanliga följdfrågor

Ska jag gå på träningarna också?: Kom till matcherna, hoppa över träningarna. Träningen är barnets och tränarens rum, och en förälder på läktaren gör att barnet spelar för dig i stället för att öva. Undantaget är om du har en uppgift — då är du där som ledare, inte som publik.
Mitt barn vill sluta mitt i säsongen. Ska jag säga att man fullföljer det man börjat?: Fråga varför först, och lyssna på hela svaret innan du svarar. Skälet är oftare socialt än idrottsligt: en lagkamrat, en tränare, en position, en känsla av att inte räcka till. Går skälet att åtgärda är det värt att göra det innan man avgör frågan om att sluta. Är svaret att fotbollen inte är rolig längre, är det ett giltigt svar och inte ett karaktärsfel.
Får jag träna med mitt barn på egen hand?: Ja, om barnet frågar. Extraträning som barnet ber om är utveckling; extraträning som du föreslår varje vecka blir en förväntan barnet inte kan säga nej till. Skillnaden ligger i vem som tar initiativet, inte i vad ni gör på planen.